Försöker nu göra allt som står i min makt för att konservera den känsla som finns i min kropp.
Är så lycklig att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Det drar i mungiporna, skrattet bubblar i min mage och tårarna är nära.
Fyra års slit är snart över och ett normalt liv väntar. Under de senaste månaderna har ångesten varit min vän. Vetskapen om att plugget snart är slut och ett jobb är ett måste sätter lite press.
Men nu är den oron borta och jag ska bara klara av de sista 15 veckorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar