onsdag 29 september 2010

Nöjd!



I hopp om att bevara känslan lite längre har jag tänkt skriva några egna rader om Lidingöloppet.

Tankarna inför Lidingö var många. Jag var väldigt förväntansfull, lite rädd och nervös. Utåt var mitt mål att helt enkelt ta mig i mål. Mitt eget mål som jag yppade för några få var att ta mig under 2,38 för att få byta till mig en silvermedalj. Huruvida det var rimligt eller ej visste jag inte då Lidingö var något helt nytt för mig.

I starten stod jag och lyssnade på andra runt omkring mig som snackade taktik. Själv var min tanke bara att flyta med och lyssna på min kropp. Hade Garmin med mig par armen, och det kändes tryggt. När startskottet gick började rusningen. Det gick fort då folk ville få en bra start för att slippa trängas. Jag försökte bara flyta med vilket innebar att jag fick springa i ett 4.30 tempo. Var lite rädd och nervös att jag skulle dra på mig mjölksyra.

Första milen gick bra. Jag kände mig pigg och stark. Blev sedan att börja använda pannbenet: efter 15k var det ju mindre än hälften kvar osv.. När halva loppet gått såg jag att jag låg riktigt bra till. Konstaterar dock som många andra att det är sedan det jobbiga börjar. Sista milen går det upp och ner nästan hela tiden. Syran fanns där men jag lyckades mota bort den. Vid drygt 20k började benen visa tecken på trötthet. Kände att krampen fanns inte alltför långt borta.

Sista tre kilometerna gick på ren vilja. Trött kropp som protesterade och ben som ömmade. Känslan av att komma ur sista kurvan och se mål är dock obeskrivlig. Total lycka. Kämpade på och kände att tårarna fanns i mina ögon. Totalt slut. All energi uttömd. Målgång på tiden 2:30:45 är mer än nöjd. Den största lyckan är inte tiden utan att jag kände att jag helt enkelt inte kunnat göra mer utifrån mina förutsättningar, jag hade gjort mitt bästa och det var tillräckligt.

Ställer ibland höga krav på mig själv. Så även denna gång och lyckan att leva upp till dem var total.

Lidingö - trötthet - lycka

Inga kommentarer: