Har under hela veckan laddat för tävling - ett bra tillfälle att träna tävlingsnerverna och få ett bra snabbdistanspass. Wedevågsloppet har för mig nästan blivit en tradition, en lite behaglig tävling att springa.
Inför dagens lopp visste jag att jag troligen skulle ha chansen på en bra placering. Det som skrämde mig mest var vädret, de hotade med både regn och snö samt blåst. Ett väder som inte gynnar detta lopp eftersom det är mycket långa raksträckor ute på öppna slätter. Problemet idag var först och främst att välja kläder, vad är lagom i ett oroligt väder? Valde långa tights och t-shirt med underställströja under. Värmde upp lite lagom, såg några kända ansikten och potentiella ryggar att ta.
Efter uppvärmningen började det blåsa massor, några minuter innan start regnade det massor. Lyssnade nyfiket på speakern som utsåg en av damerna som klar favorit eftersom hon var den mest meriterade av oss. Nämnda tjejen hade jag inte någon koll på men spottade in hennes klubbtröja innan start.
Stod långt fram och försökte räkna ut hur många tjejer som var före mig i början, ville försöka ha koll för att om tillfälle gavs dra nytta av det senare. Första kilometern hade jag fyra tjejer strax framför mig. Gick sedan upp och lade mig på en tredjeplats - naiv som jag var, var jag så inställd på att "favoriten" skulle ha ett bra tempo. Straxt före 2k passeringen kände jag att benen ville springa snabbare. Passerade då de båda tjejerna och la mig längst fram och drog. Efter detta hade jag dålig koll på de andra tjejerna, vägrade titta bakåt och försökte fokusera på mitt egna lopp. Fick rapporter av publiken att jag drygade ut min ledning.
Vid 5k passeringen var det dags för spurtpris - för mig ett pris utan mening. Passerade som första dam och det kändes bra. Öppna åkrar och väldigt väldigt blåsigt. Fick kämpa och slita för att ta mig framåt och var nöjd för varje kilometer som avklarades. Kände i magen att krampen låg på lut, vågade inte försöka trycka på nå mer utan fokuserade på att försöka ta mig framåt utan att det skulle bli värre. Sista två kilometerna var riktigt tunga. Små backar kändes som stora berg och jag vågade vid tillfälle titta bakåt. Såg att jag hade drygt 100m till nästa dam och jag kände mig ganska trygg. Fick lite extra kräm i benen sista kilometern och försökte öka lite. In på stadion i god ledning - visste att en spurt hade varit förödande för mig. Lyckades hålla tempot ända in i mål och in på en fin första plats. Lyckligt över min bedrift. Hade haft ett mål att klara loppet på under 40 minuter, men fick nöja mig med 40:18 på den 10,2 kilometerna. Snittfarten under 4 min / k måste jag ändå vara nöjd med. Vet att det finns bättre tider i kroppen när förutsättningarna är bättre.
En fin dag som jag kommer att minnas länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar