Älskar de tillfällen då jag påminns om varför jag älskar löpning och hur underbart det kan vara! Fick vara med om ett sådant tillfälle under gårdagen och jag njuter fortfarande.
I fredagskväll började min resa, bilresa upp till Mora. I Mora skulle jag få reda på och vilka och även för första gången träffa de karlar jag skulle springa Vasastafetten med. På plats fick jag veta att jag skulle springa sträcka två, mellan Smågan och Mångsbodarna - 14.4k.
Lite pirrigt att springa med för mig okända människor (sprang i herrlag som ensam tjej) en sträcka jag aldrig tidigare sprungit och jag kände mig väldigt förvirrad och nervös. Somnade efter 23.30 på fredagskvällen och klockan ringde 05.10 på lördagsmorgonen. Gick ok att gå upp och jag fick i mig lite frukost.
Körde till starten i Sälen och väl där gick jag till bussarna som skulle ta oss till Smågan. Framme vid Smågan gjorde jag som alla andra och ställde mig i kö till toan - fick stå där mellan 20 - 30 minuter! Det enda jag var missnöjd med under hela dagen. Inte vidare smart att ha 7 toaletter vid en växling dit 500 löpare väntas komma med buss samtidigt! Fick väldigt kort tid på mig att värma upp - det var svårt att slappna av när jag visste att löparen från första sträckan kunde dyka upp när som helst. Fick efter ett tag förvarning om att vår löpare var på G in mot växling. Tog mig in i växlingsfållan och var nervös över att jag inte skulle se honom!
Växlingen gick smidigt och jag fick ge mig iväg ut i skogen. Ett par hundra meter i skogen innan jag kom ut på grusväg. Svårsprungen grusväg då det var mycket grus! Kände mig tung och seg och fick kämpa för varenda meter jag sprang. Försökte att hitta ett bra tempo men det var svårt, hållet låg tidigt på lur och jag var fundersam på hur det skulle gå. Skulle jag klara hela min sträcka? Kämpade på och efter cirka 5k stod "laget" och hejade, kändes skönt att få lite hejarop. Vek av in i skogen och jag kände mig nervös. Slet på och det var skönt att få fundera på var jag satte mina fötter istället för att fundera över mitt håll.
När jag sprungit en bit in i skogen såg jag att mitt skosnöre gått upp. Jag fick snällt kliva åt sidan och knyta skon - kändes tungt att se några löpare passera men jag hade inte något val. Upp på benen och så iväg igen. Något hände med kroppen här - känslan av håll hade under det lilla stoppen gett med sig. Benen gillade återigen att springa. Efter att ha slitit och haft det jobbigt kunde jag nu öka lite och jag hade roligt. Kändes helt underbart, och bättre blev det! Banan blev riktigt riktigt rolig! Det började slutta lite nedför och det kom spångar! Spånglöpningen var helt underbar och här gick det undan. Kändes stundtals som att jag flög fram på spångarna...
Mellan spångarna var det små små trånga stigar. Tyvärr väldigt svårt att ta sig förbi vilket resulterade i att tiden bitvis blev sämre än vad jag önskat. Att ta sig förbi och sedan växla upp igen var helt underbart, en bit njöt jag så mycket att jag ville skrika rätt ut - ångrar att jag inte gjorde det men var rädd att jag skulle ramla då - och ge alla ett gott skratt. Sista tre kilometerna blev lite tuffare. Stigarna här var lite lerigare och benen började bli lite tröttare, men det gick! Jag öste på och när vi väl kom på ut på sista grusvägen sprang jag så fort jag orkade - öste på och hoppades att det skulle hålla hela vägen in i mål... det gjorde det inte men jag sprang på så gott jag kunde fram till växlingen!
Efter växlingen fick jag leta efter lite torra kläder - drick lite och sedan njuta av att se alla andra - det var helt underbart. Vasastafetten för första gången - men förhoppningsvis inte för sista gången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar