Friskt vågat hälften vunnet - men ibland, vid några få tillfällen vinner man inte. Jag satsade friskt, offrade mycket tid och älskade varje minut av det. Det har varit tyst och tomt i min lilla träningsdagbok efter Lidingö, jag behövde tid. Tid för att bryta i hop och komma igen.
En av de svåraste sakerna med att "misslyckas" eller inte nå till mina mål är att många andra har svårt att se det som misslyckande. Sett med deras ögon är min tid jättebra och de förstår inte min besvikelse. Men jag ville och jag hoppades så mycket mer... Det jag är nöjd med är att jag trots kramp och smärta tog mig i mål!
Redan veckan före loppet kändes kroppen lite konstig - inte sjuk men något kändes annorlunda. Känslan följde mig hela veckan och jag intalade mig att jag inbillade mig.
När jag stod på starten och slog på Garmin sjönk inte min puls under 100 en enda gång. Starten är stressig och jag öste på. Tempot var de första kilometerna "lagom" men pulsen var hög och den sjönk inte. Inte en enda gång när jag kollade på Garmin sjönk pulsen under 170. Att den var så hög i det "lugna" tempot gjorde mig nervös. Jag bestämde mig för att inte bry mig om tempot utan försöka löpa på känsla... Tiden jag sprang på tittade jag inte på en enda gång - ville inte stressa upp mig.
Första milen kändes loppet förvånansvärt bra - andra milen gick även den utan några större problem. När det var sju kilometer kvar kom de första krampkänningarna i låret - det högra lårets baksida - samma sak som spökade under förra årets lopp! Obehaget kom och gick och jag var tacksam för varje kilometer jag tog mig framåt. Jag försökte att gå i backarna MEN det var tuffare för baksida lår så jag trippade försiktigt upp - kändes mindre i min krampande lår men slet på mina vader.
Med drygt fyra kilometer kvar hade jag så ont att jag stannade vid sjukvårdare för att få lite massage. Jag försökte lägga mig ner men det krampade hela tiden! Lår och vader var jättespända! Lite behandling och sen var jag redo att ta mig an den sista sträckan. Kämpade och slet - jag njöt av varje meter jag lade bakom mig och mitt mål var att ta mig över mållinjen. När jag hade dryga kilometern kvar kände jag mig så tacksam över att målet var nära och att jag skulle klara det.
Aldrig har målrakan varit så lång och aldrig har jag njutit så över att få stanna in. Det gick inte som jag ville - men jag har accepterat det. Jag tog mig i mål på tiden 2.29.20 - många minuter från min målsättning.
Tänker tillbaka på den gångna säsongen - jag hade fyra mål. Endast ett av dem har jag misslyckats med övriga tre är avklarade med bravur! Jag tar nya tag och ser framåt mot ett nytt år och en ny säsong - och självklart även ett nytt Lidingölopp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar