Denna vecka är det tävlingsvecka - på lördag blir det första och troligen den enda halvmaran för denna säsongen. Springer den för tredje året på rad och nu börjar nerverna att göra sig påminda.
Funderar återigen varför jag utsätter mig för detta - mår lite halvtaskigt. Men jag vet att jag älskar det bara jag börjar och det är perfekt urladdning innan Lidingö. Jag har inte något direkt tidsmål utan hoppas på en bra känsla i kroppen - en bra tid är bara en bonus.
Idag var det fotbollsträning för Nell och då ett kortare löppass för mig. Planen var kortare intervaller. Jag sprang mot industriområdet där det finns en bra grusväg som är hyfsat plan och inte alltför trafikerad. Väl framme gick det någon där framför mig som jag av någon konstig anledning inte ville springa förbi, jag valde då att köra fem kortare intervaller i en backe innan jag tog mig an de plana intervallerna.
Halvvägs uppför backen såg jag en cykel i dikeskanten, när jag passerade cykeln såg jag att det låg en kvinna där nere bland alla buskar. Stackarn hade ramlat när cykeln inte ville som hon och hon klarade inte av att ta sig upp själv. Intervallen byttes mot att hjälpa kvinnan upp och sedan promenera uppför backen med hennes cykel innan hon kunde ta sig vidare själv. Denna dag tror jag ödet ville att jag skulle springa uppför den backen enbart för att hjälpa henne...
Sprang mina fem backintervaller innan jag gav mig av ner mot de plana intervallerna. Försökte ösa på utan att springa på mig syra. Det ska inte vara alltför tungt nu utan jag ska ha lite kvar att ge efteråt. Intervallerna avlöste varandra och det gick bra, varken bättre eller sämre. Nöjd över att jag även denna gång lät bli att kolla på klockan utan istället sprang på känsla - det ska kännas bra, mer ska jag inte pressa mig nu såhär nära tävlingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar