I våras var en viktig kugge i min satsning mot Stockholm Marathon morgonträning. Jag ställde klockan och gick nästan varje morgon upp plikttroget när den ringde. Jag var inne i ett flyt, känslan efter ett morgonpass är oslagbar och jag var härligt trött varje morgon.
Efter Maran har luften gått ur mig - disciplinen har inte funnits där. Utan morgonträning blir min vardag mer stressig - löpningen ska på något konstigt sätt hinnas med, gör den inte det blir jag väldigt stressad.
Som så många morgnar efter semestern ringde klockan i morse. Den stora skillnaden var att jag denna morgon gick upp. På mitt schema stod långa intervaller - tempot blir lidande av den tidiga timmen men det kan jag inte göra något åt. Istället för att stirra mig blind på hur snabbt jag springer får jag förlita mig på känslan och vad den säger mig.
Idag blev det första dryga kilometern uppjogg. Sedan väntade långa intervaller på 2000m. Första intervallen gick förvånansvärt bra, sprang denna tidiga timme (04.20) på speed 14 och det kändes genomförbart. Joggvilade 500 meter innan intervall nummer två. Den andra intervallen blev mycket jobbigare och efter den var jag riktigt trött. Saktade ner bandet och gick 500 meter för att återfå lite ork.
Ytterligare två intervaller blev det, inte riktigt lika långa, 1500m blev de. Det var kämpigt och slitigt, men fruktansvärt skönt att ha det gjort! Nöjd med mig själv som gjort första innan-jobbet-passet på länge. Känslan är obeskrivlig!
Nu är det bara att köra på - "Den bästa träningen är den som blir av"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar