Känslan när man tar av sig skorna efter ett långpass
I dag var det äntligen dags. Första riktiga långpasset efter Lidingö - tiden har inte funnits där men idag var passet väl inplanerat i vårt familjepussel så det var bara att gå upp, äta, byta om och bege mig ut.
Lätt regn ute - skönt väder att springa i. Lyckades även denna dag klä på mig lagom med kläder. IPoden var laddad med ny musik - denna gång körde jag julmusik... Är en julnörd som blir lycklig av att lyssna på julmusik.
Benen kändes fräscha men stegen var inte jättelätta. Sprang på ner mot Bångbro och som alltid lite jobbig känsla att veta att det är så många kilometer som ska springas. Kroppen blev varm och jag försökte hålla tempot uppe - med det menar jag inte att jag sprang jättefort utan att jag försökte att inte falla in i ett för lugnt och bekvämt tempo.
Första milen passerade och jag kände mig förvånansvärt pigg - trött var jag inte på långa vägar. Fortsatte med att försöka hålla tempot uppe och det kändes förvånansvärt bra. Mellan 12 - 17k var det svagt uppför nästan hela tiden. Nöjd över känslan i kroppen - jag kände mig stark. Vid 17k vände jag och de svaga uppförsbackarna jag hade byttes till nedförsbackar. Ökade på tempot lite extra och kroppen kändes pigg och stark.
Leriga mjuka grusvägar byttes efter 21k ut till hård asfalt. Vid dryga 23k ömmade det under mina fötter - konstigt då jag hade mina "Maraskor". Den ömmande känslan under foten höll i och jag fick kämpa för att inte tänka på det. Ömma fötter byttes efter 25k mot känslan - trött och öm kropp! Här kom smärtan jag väntat på - den som kommer när man inte sprungit långt på länge. Gillar känslan - känns som att passet ger lite :-)
Jag har den stora lyckan att bo väldigt högt upp - så de sista 700m är tuffa. Med ömma ben blir de ännu tuffare. Flera hundra meter uppför. Lycka att landa hemma efter passet. Lite över 30k - i ett tempo jag är nöjd och stolt över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar