Dagen efter vaknar jag med en något öm och stel kropp, men huvudet är lyckligt och kroppen är trots ömheten nöjd och stolt över det den har presterat. Jag är riktigt nöjd över mitt lopp och lyckligast är jag över att knäet mitt kändes bra eller rättare sagt det kändes inte av alls och det var toppen.
Sov hyfsat gott på hotellet natten till maran och vaknade innan klockan ringde - det gillas! Det var skönt att ligga kvar och dra mig ett tag i sängen innan jag gick upp och började med mina förberedelser. Marafrillan skulle fixas och kläderna skulle på innan det var dags för hotell/marafrulle. Lyxigt att sova på hotell natten till ett stort lopp eftersom frukostarna oftast är underbara... Åt mig riktigt mätt och sedan var det tillbaka till hotellrummet och lite vila innan vi skulle bege oss. Kände mig jättetrött och låg och halvslumrade i sängen.
Tog en promenad bort till Östermalms IP där vi slog oss ner inne på planen och laddade... Eller laddade kanske är fel ord - jag satt där och funderade på hur jag kunde vara så dum som utsatte mig för detta igen. Det var riktigt varmt och jag var väldigt nervös...
Ställde mig i startfållan tillsammans med alla andra löpare och kände adrenalinet börja pumpa i kroppen och bestämde mig för att ha kul! Springa så fort som det kändes bra och försöka njuta av omgivningarna. När starten gick var det som vanligt väldigt trångt - försökte springa på men det var svårt att ta sig fram i mitt önskvärda tempo utan att slita för mycket. Att sicksacka mig fram för mycket ville jag inte i början då det tar så mycket onödig energi som jag räknade med att jag behövde bättre längre fram i loppet.
Tror det tog 7-8k innan det började lätta lite på alla löpare och jag kunde springa mer avslappnat i mitt eget tempo. Kroppen kändes riktigt pigg och stark och jag njöt av att springa. Under första varvet sprang jag och väntade på varvningen - för att springa mot målet och inte mot en varvning. Att komma ut på Djurgården kändes denna gång som en befrielse - lite luftigare och friskare att springa där ute. Psykologiskt var Djurgården viktig för mig - förra året var det där jag hade det som tuffast. Djurgården kändes riktigt bra - jag sprang och kände mig för väldigt mycket och väntade på att förra årets trötthetskänslor skulle infinna sig men de gjorde inte det, inte här.
Efter Djurgården var det skönt att svänga in mot stan och publiken igen - ute på Djurgården är det ganska tomt. Skönt att se alla som hejar och hitta lite extra krafter hos dem. När vi kom ut på Söder Mälarstrand började jag känna mig lite trött - inte farligt trött men jag fick börja fokusera mer på löpningen för att inte tappa fart. Västerbron var aningen tuffare detta varv - jag fick slita lite för att ta mig upp och uppmuntrade mig själv med att det snart skulle vända neråt. Norr Mälarstrand började jag känna mig väldigt törstig - jag hade druckit duktigt genom hela loppet eftersom jag hade med mig min vattenflaska. Jag försökte dricka så mycket jag kunde men vågade inte dricka för mycket.
Med drygt fem kilometer kvar till mål räknade jag ner hela tiden. Det gick hyfsat att springa men jag längtade vansinnigt mycket efter att få springa in på Stadion. När det var drygt två kilometer kvar började mina ben och då framförallt vaderna att säga ifrån - varje steg kändes det som att krampen skulle slå till. Min löpstil på slutet var allt annat än vacker och jag var glad att jag lyckades förflytta mig allt närmare mål. Fokus var nu enbart att ta mig in i mål - och att inte tappa för mycket fart. Lyckan att vända upp och se Stadion närma sig är helt obeskrivlig - den slår mycket. Här sprang jag på så gott jag kunde och försökte att njuta.
In genom porten till Stadion och sista varvet - att njuta gick inte - mina ben var helt slut. Så fort jag slappnade av minsta lilla var krampen där och lurade. Sprang in över mållinjen och den lycka och lättnad jag kände var obeskrivlig. Preliminär tid var 3.13.13 - klar förbättring från förra året till min glädje.
Njöt av att gå ut ur Stadion - ända tills jag slappnade av för då slog krampen till och jag rasade ihop. Snälla människor hjälpte mig att stretscha ut mina ben och efter några minuter började en lugn promenad mot Östermalms IP.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar