Det närmar sig med stormsteg - mitt stora mål. Men det är en väg dit med små delmål som ska klaras av. Ett av dessa var Vårruset som jag sprang förra torsdagen.
En riktigt varm dag hoppade jag in i bilen med ett gäng tjejer från Värket för att tillsammans springa Vårruset. Jag hade som ambition att springa under 20 min - så långt under som möjligt. Väl på plats tog jag mig långt fram för att värma upp. Som alltid kändes det fel - som att jag inte hörde hemma där framme vid alla snabba tjejer, de som ser så proffsiga ut! Vem är jag att ta en plats där med dem?
När startskottet gick pinnade jag på ordentligt på en gång - ville försöka gå ut hårt och se hur länge det skulle hålla. Jag skulle inte fega denna gång! Att det var varmt kändes - det var kämpigt och jag fick jobba för att hålla tempot uppe, lite mer än vad jag hade trott. Hade ett gäng tjejer framför mig men hur många det var vet jag inte. Under de första två kilometerna hade jag rygg på en tjej som jag känner igen sen tidigare, det kändes tryggt och hon såg stark ut. Skönt att låta någon att göra jobbet, när det närmade sig tre kilometer var det några små uppförsbackar och hon sackade där och jag valde då att försöka ta mig förbi vilket gick riktigt bra. Höll tempot även efter uppförsbacken och närmade mig ytterligare en tjej. Med lite vilja tog jag mig förbi henne - nu såg jag inte till någon mer tjej så mitt mål var att försöka hålla tempot upp och att åtminstone hålla de tjejer jag sprang förbi bakom mig.
Det var tungt och det kändes extra tungt att möta ett gäng Örebrotjejer i deras hemstad - jag fick kämpa och slita utan att få någon hjälp av publiken - alla hejade de på tjejerna bakom mig! Målrakan kändes väldigt väldigt lång och jag insåg att de gjort om den lite sen sist jag sprang, men tillslut såg jag målet och jag hörde speakern säga att tjej nummer tre var på väg mot mål! Kämpade och slet de sista metrarna och lyckades komma i mål på en tredje plats. Ruggigt stolt över mig själv och förstod inte riktigt att jag kommit tre förrän tjejen som legat bakom mig kom för att gratulera mig till min tredjeplats.
Nu laddar jag om för Maran - känner mig helt ur form och är livrädd för att bli sjuk. Mattias har varit jätteförkyld och på jobbet hostas och snoras det. Jag hann idag med 7.5k lugnt tempo - pulsen kändes för hög och jag roar mig nu med att dricka lite häxbrygd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar