För att göra en lång historia ganska kort... De senaste månaderna har löpträningen upplevts som annorlunda, intervallpassen och snabbdistanspassen har gått bra och jag har njutit av dem, men långpassen har varit riktigt riktigt tunga och jag har fått slitit på dem.
Med det i huvudet kändes inte Stockholm Marathon detta år som något lätt. Jag visste att jag skulle få slita och jag såg inte fram emot det. När maran närmade sig fick jag mer ångest än jag brukar ha inför lopp. Jag försökte att sänka mina egna krav på mig själv och det gick sådär.
Jag inbillade mig att jag borde kunna springa på under 3.10 - något som inte känns helt orimligt.. Öppnade i ett tempo som för mig borde vara ok och det kändes förvånansvärt bra, kroppen ville springa och pulsen skenade inte, något som jag varit livrädd för innan.
Första fem passerade i planerad fart och jag kände mig hoppfull, efter 10 kändes det fortfarande bra. Jag sprang mer eller mindre och väntade på att det skulle bli jobbigt - på att jag skulle ta helt slut och släpa mig in i mål. Efter femton kändes det fortfarande förvånansvärt bra och benen var med på noterna när jag svängde ut på Djurgården. Ute på Djurgården var det som alltid tråkigt, tråkig del med lite publik och lite att titta på. Försökte fokusera på min omgivning och det gick bra ganska så länge... När jag sprungit runt 25k började det bli tufft. Jag försökte vara duktigt och äta och dricka lite vid varje station där något serverades. Jag hoppades på att det skulle hjälpa mig senare i loppet. Vid 30k tillät jag mig att slå av på tempot, jag kanske hade orkat kämpa på ett tag till om jag haft det där riktiga goet i mig, det saknades...
Vid 35k tillät jag mig att börja promenera vid vätskestationerna, alltför att hinna dricka lite extra och för att ge mig själv något att se fram emot. Sista kilometerna gick sakta men jag tog mig framåt... Benen var tunga men krampen kom inte som jag fasat för. Försökte hålla tempot uppe på slutet och hitta krafter till stadion. Sista kilometern var det som drev mig känslan jag vet infinner sig när sista varvet ska springas. Underbart att komma in på Stadion där det i år var rekordmycket publik. Läktarna som brukar vara ganska tomma var i år fulla och stämningen var oslagbar!
Kämpade på in i mål på 3.21 - inte nöjd men inte heller missnöjd. I efterhand känns det bra, det kändes som att det var dags för ett misslyckande nu, nu har jag fått ny motivation till att träna vidare och längtar väldigt mycket efter min revansch...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar