Underbart är kort... eller inte? Hade idag bestämt att jag skulle köra dottern till hennes cykelträning och att mamma sedan skulle hämta upp henne där. Lite extra tid för mig att löpa på...
Min plan var att springa på Bergslagsleden där det är mjukt för mina stackars ben och fötter. Mjukt är både skönt och jobbigt. Fötterna får kämpa lite extra för att skjuta ifrån där det är mjukt, hjärnan får planera vart fötterna ska springa för att slippa trampa fel på stenar och rötter. Idag var första åtta kilometerna lätta, efter det följde några tråkiga lite tuffa kilometer fram till 17k.
Efter 17k uppstod det där som alla löpare är ute efter - "runners high" den där känslan när löpningen går lätt och för mig uppstår dessutom den där känslan av att bara vilja skrika rätt ut av glädje - enbart för att löpningen är så underbar! Idag stannade passet på 23k - längsta passet på en dryg månad - flera kilometer av total lycka. Det finns bara en sak som irriterar mig - varför höll jag tillbaka - varför skrek jag inte rätt ut av glädje när jag verkligen ville det? Jag lovar mig själv att göra det nästa gång.
Sällskap på dagens löppass var först Jonas Buud och efter honom lyssnade jag på Musse - älska podcasts!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar