Känslan när man efter ett par tuffa månader trots allt vågar sig på att tävla. Tävla utan att känna press utan enbart gör det för att man älskar löpning och för att det är en grym möjlighet till att få till ett bra pass.
Hamnade igår efter dotterns poolspel i Pershyttan i Nora där det var dags för årets upplaga av Norasjön Runt. En halvmara som jag sprungit tre gånger innan. Förra året tog jag mig runt på fina 1.28 - något jag visste inte var möjligt för tillfället. Mitt mål var att ta mig i mål på under 1.40 gärna under 1.35.
Gick ut i hyfsat tempo, inte jättefort men det var lite flåsigt tills dess att jag kommit in i andra andningen. Loppet börjar med en tuff backe och det gick helt ok att ta mig uppför backen, efter den kommer en lång nedförslöpa och där passade jag på att vila och sträcka ut ordentligt. Det kom några backar och jag tog det ganska lugnt när jag sprang uppför av rädsla för att vägga. Kilometer efter kilometer passerade och kroppen höll i hop förvånansvärt bra. Lycka var att passera 15k - inte så långt kvar.
Slutet är väldigt kuperat men jag kände mig stark. Sprang på i alla backar och jag räknade ner i mitt huvud medan jag närmade mig målet. Kände mig förvånansvärt pigg på slutet och jag njöt av att springa in på upploppet. Underbart att känna mig stark! Var dock lite spänd att se min tid när jag närmade mig målet eftersom jag valt att inte kolla på klockan under loppet utan lita på kroppen och känslan! Det gick bra... Gick i mål på 1.33 - väldigt nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar