Väggen - i går fick jag känna på den, ordentligt dessutom!
Igår var det dags för säsongens sista tävling - Åstadsloppet i Örebro, en halvmara och sista tävlingen för säsongen. Tävlingen där jag tänkte lägga ribban för nästa säsong, fundera ut en rimlig målsättning.
Gick ut hårt, men kände att jag inte ville mesa. Ville ge det hela en chans och se hur länge jag skulle orka, ville ta ut mig helt detta lopp! Första 10k gick på strax över 40min, känslan dit hade varit varierad. Vissa partier gick lätt och andra kändes tyngre, det gick väldigt mycket upp och ner och jag försökte kämpa mig genom de tuffare partierna i hopp om att det skulle bli lättare. Det gick bra, fram till milen passerats - då sprang jag rätt i den beryktade väggen. Kändes som att det tog stopp, som att jag inte skulle orka springa en endaste meter till...
Funderade på att kliva av där och då, be om att få låna telefonen och ringa till M och be honom hämta upp mig. Fortsatte springa i vad som kändes som ett snigeltempo, men när kilometer elva passerade visade det sig att den sprangs på 4:19 - kände mig där uppmuntrad till att fortsätta kämpa. Känslan efter första tio var hemsk - växlade mellan att bryta och ringa till sambon och att känna mig sugen att kriga vidare. Så länge kilometertiderna var ok kände jag ändå att jag var tvungen att fortsätta kämpa, då fanns det trots allt lite ork kvar i kroppen.
Är så stolt över mig själv som tog mig runt och inte bröt. Den långsammaste kilometern sprangs på 4.30 - vilket jag är ruggigt nöjd över då det kändes så tufft! I mål kom jag på drygt 1:30:30. Ett par minuter från pers, men ändå en bra tid, en tid jag kan känna mig stolt över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar