Som så ofta slår det mig, det beslut jag tog för ett par månader sedan om att inte "satsa" på maran nästa år är så rätt! Mina långpass medför inte längre någon som helst ångest då tidsåtgången för dem är så mycket mindre... Tid för maror kommer jag att ha senare i livet om jag vill det.
Igår, en helt vanlig torsdag stämplade jag ut från jobbet och åkte runt huset till gymmet. Väl där var planen, om energin fanns, att köra ett långpass.
Första tio kilometerna var tuffa och jag fick kämpa mentalt för att inte ge upp och kliva av, men sedan hände något. Benen blev lättare och jag njöt, kilometer efter kilometer passerade och jag kände mig inte vidare trött när jag gick av efter 20k. Underbar känsla, så efterlängtad - troligtvis kan jag tacka onsdagens julbord för den...
Även om jag gärna sprungit vidare så var jag tvungen att försöka få i mig lite vatten och en bar, en innebandyträning väntade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar